Del I
Hej Kära Vänner,
Det är sjukt jobbigt att skriva de tre sista bokstäverna i alfabetet sa jag gör mig bara besväret pa de meningar man verkligen inte ser vad det star annars, eller helt enkelt bara första meningen.
Sa, da ar man framme i Panama City efter en lang och trakig flygresa, kunde som vanligt inte sova en blund och nar jag väl gick till kojs framme pa Zuly´s Hostel i PC hade jag varit vaken sammanlagt 25 timmar. Man kan gott saga att jag var lite mör.
De första dagarna har jag ägnat helt at att försöka ställa om dygnet samt att anpassa sig till VÄRMEN! Det ar helt sjukt varmt, det gar inte att förklara. Som tur är har vi AC pa rummet men sa fort man gar utanfor dörren ar det som att ga in i en bastu - allvarligt talat. Och eftersom det snart ar regnperiod har i omradet sa ar dessutom luftfuktigheten hög. En halvtimme efter att man duschat pa morgonen kanner man sig lika svettig och klibbig som innan duschen igen. Men i rummet är det som sagt rätt kyligt. Narmare bestamt sa kyligt att jag FRYSER pa natten och far kliva upp mitt i natten (vilket ar typ kl. 12.00 svensk tid) och stanga av AC:n.
Har läst om detta fenomen fran andra backpackers i varma länder, just att lokalbefolkningen tar i liiite för mycket nar de ska forsoka tillfredsstalla den overhettade. Langdistansbussarna har i omradet brukar krava atminstone ett par langkallingar,överdragsbyxor,mössa,jacka,raggsockor och handskar. Sen när man kliver ur ar det liksom 35 grader i skuggan. Mycket märkligt.
Idag ar det andra egentliga dagen for mig i Panama City. Det ar en cool stad, och for mig som aldrig varit pa den amerikanska kontinenten forut och sett alla dessa enorma skyskrapor sa ar ju aven det exotiskt, hur västerländskt det än ar. I Panama City (PC) ar det ju kombinationen av det splitter nya och dyra och det gamla, fattiga och nedgangna som ar sa schizofren och intressant.
igar var vi i "gamla stan" i PC, valdigt lugnt och skont, det var ju en söndag. Orkade inte mer an att strosa runt och titta pa allt, ata frukost pa ett cafe och ta en öl i solen. Pa kvallen satt vi i hostellets tradgard och drack mer öl med nagra kanadensare, mycket trevligt.
Kan dock bli valdigt less pa hela den har backpacker-häng-kulturen, redan liksom, nä men jag var redan trött pa den efter var interrail och man blir lite deppad när man inser att allt verkligen är sig likt - samma meningslösa meningsutbyten, tips om "bra ställen för backpackers" festande, läsande i diverse guideböcker.. kanns ibland lite hjärndött men det är klart jag förstar att det är svart att ställa sig utanför hela den har industrin om man vill resa pa ett visst sätt. Sen vet vi ju alla att jag har lite svar för när manga manniskor beter sig pa exakt samma sätt, har exakt samma preferenser etc. etc. Jag är en snobb, jag erkänner.
Idag har vi sett Panamakanalen och det var val trevligt, men kanske inte sa mycket att hurra över ända. Fick betala 5 dollar bara for att ga in i en byggnad dar man kunde se batarna aka forbi, och om man ville veta nagot om kanalens historia var man tvungen att betala ytterligare 3 dollar for att fa tillgang till museet.Vi besokte ocksa den helt galna Panama Kanal-giftshoppen dar de bl.a salde Kanal-muggar,kanal-coasters,kanal-tshirts,kanal-gummisnoddar,kanal-suddgummin,kanal-örhängen ETC ETC ETC. helt sjukt vilket geschäft,alltsa det var nästan lustigt, nej det VAR lustigt.
sen akte vi ut till ett stalle dar vi hört att det skulle vara ett shoppingcentrum,strax utanför stan liksom ut pa en halvö nästan, vi hade läst om det i Lonely Planet-guideboken, men det var helt öde, inga affärer kvar i utrymmena och till och med den lilla glaskoppen där en bankomat hade statt var tom - de hade kopplat ur den som brukade sta dar.
Vi promenerade hem langs en jattevacker strandpromenad i solnedgangen och sag hela PC from a distance s.a.s. och det behovde vi efter gardagens öl-fiesta.
Nasta stopp blir Bocas Del Toro, en paradisö-värld i norra Panama, tydligen ganska exploaterad men väldigt fin med regnskog, stränder och hela kalajset. I skrivande stund försóker Jenny övertyga mig om att vi ska flyga dit för 80 USD istallet for buss pa 12(?)h som kostar 25 USD. Jag är skeptisk.
Over and Out. Bilder kommer snart!
Sa, da ar man framme i Panama City efter en lang och trakig flygresa, kunde som vanligt inte sova en blund och nar jag väl gick till kojs framme pa Zuly´s Hostel i PC hade jag varit vaken sammanlagt 25 timmar. Man kan gott saga att jag var lite mör.
De första dagarna har jag ägnat helt at att försöka ställa om dygnet samt att anpassa sig till VÄRMEN! Det ar helt sjukt varmt, det gar inte att förklara. Som tur är har vi AC pa rummet men sa fort man gar utanfor dörren ar det som att ga in i en bastu - allvarligt talat. Och eftersom det snart ar regnperiod har i omradet sa ar dessutom luftfuktigheten hög. En halvtimme efter att man duschat pa morgonen kanner man sig lika svettig och klibbig som innan duschen igen. Men i rummet är det som sagt rätt kyligt. Narmare bestamt sa kyligt att jag FRYSER pa natten och far kliva upp mitt i natten (vilket ar typ kl. 12.00 svensk tid) och stanga av AC:n.
Har läst om detta fenomen fran andra backpackers i varma länder, just att lokalbefolkningen tar i liiite för mycket nar de ska forsoka tillfredsstalla den overhettade. Langdistansbussarna har i omradet brukar krava atminstone ett par langkallingar,överdragsbyxor,mössa,jacka,raggsockor och handskar. Sen när man kliver ur ar det liksom 35 grader i skuggan. Mycket märkligt.
Idag ar det andra egentliga dagen for mig i Panama City. Det ar en cool stad, och for mig som aldrig varit pa den amerikanska kontinenten forut och sett alla dessa enorma skyskrapor sa ar ju aven det exotiskt, hur västerländskt det än ar. I Panama City (PC) ar det ju kombinationen av det splitter nya och dyra och det gamla, fattiga och nedgangna som ar sa schizofren och intressant.
igar var vi i "gamla stan" i PC, valdigt lugnt och skont, det var ju en söndag. Orkade inte mer an att strosa runt och titta pa allt, ata frukost pa ett cafe och ta en öl i solen. Pa kvallen satt vi i hostellets tradgard och drack mer öl med nagra kanadensare, mycket trevligt.
Kan dock bli valdigt less pa hela den har backpacker-häng-kulturen, redan liksom, nä men jag var redan trött pa den efter var interrail och man blir lite deppad när man inser att allt verkligen är sig likt - samma meningslösa meningsutbyten, tips om "bra ställen för backpackers" festande, läsande i diverse guideböcker.. kanns ibland lite hjärndött men det är klart jag förstar att det är svart att ställa sig utanför hela den har industrin om man vill resa pa ett visst sätt. Sen vet vi ju alla att jag har lite svar för när manga manniskor beter sig pa exakt samma sätt, har exakt samma preferenser etc. etc. Jag är en snobb, jag erkänner.
Idag har vi sett Panamakanalen och det var val trevligt, men kanske inte sa mycket att hurra över ända. Fick betala 5 dollar bara for att ga in i en byggnad dar man kunde se batarna aka forbi, och om man ville veta nagot om kanalens historia var man tvungen att betala ytterligare 3 dollar for att fa tillgang till museet.Vi besokte ocksa den helt galna Panama Kanal-giftshoppen dar de bl.a salde Kanal-muggar,kanal-coasters,kanal-tshirts,kanal-gummisnoddar,kanal-suddgummin,kanal-örhängen ETC ETC ETC. helt sjukt vilket geschäft,alltsa det var nästan lustigt, nej det VAR lustigt.
sen akte vi ut till ett stalle dar vi hört att det skulle vara ett shoppingcentrum,strax utanför stan liksom ut pa en halvö nästan, vi hade läst om det i Lonely Planet-guideboken, men det var helt öde, inga affärer kvar i utrymmena och till och med den lilla glaskoppen där en bankomat hade statt var tom - de hade kopplat ur den som brukade sta dar.
Vi promenerade hem langs en jattevacker strandpromenad i solnedgangen och sag hela PC from a distance s.a.s. och det behovde vi efter gardagens öl-fiesta.
Nasta stopp blir Bocas Del Toro, en paradisö-värld i norra Panama, tydligen ganska exploaterad men väldigt fin med regnskog, stränder och hela kalajset. I skrivande stund försóker Jenny övertyga mig om att vi ska flyga dit för 80 USD istallet for buss pa 12(?)h som kostar 25 USD. Jag är skeptisk.
Over and Out. Bilder kommer snart!
packar redan..
har börjat förebereda mig rejält mentalt nu. Sen jag skrev sist har jag pungat ut 4600kr för en resa från Caracas till Panama City samma dag som jag kommer, den 25:e. Det kommer inte bli något resande i Venezuela men trots den något tråkiga omständigheten och trots den rejält saftiga utgiften (vad är det för FEL på amerikanska flygbolag!?!) så känner jag mig ungefär 500kg lättare, äntligen kan man börja se fram emot resan på riktigt! Sofie och Jenny KOMMER att vara där och jag kommer att vara väl mött, det är jag säker på.
Åkte på en förkylning nu i torsdags och har varit sängliggande fredag och känner mig detta till trots rätt glad att jag blev sjuk nu och inte på plats i Panama eller ännu värre; på flygresan. Sjuk"ledigheten" från jobbet har också gett mig mer tid att tänka på packning och förberedning inför resan. Har börjat plocka fram grejer jag ska ha med mig redan, det ser rätt kaotiskt ut men jag tycker jag har ganska bra koll i alla fall. Har köpt ett par dösnygga träskosandaler idag som jag kan ha både "till vardags" och "till fest" (det märks att jag har tittat på Go Kvälls "Gör om mig" lite för mycket..) och diverse reseförpackningar av nödvändiga hygienprodukter (duschtvål,balsam,ansiktscreme etc etc) - kanske sparar nåt kilo i alla fall..?
Nu lyssnar jag på Brucean och känner mig rejält peppad.
LIFE ITSELF, RUSHING OVER ME. LIFE ITSELF, WIND IN THE BLACK ELMS. LIFE ITSELF, IN YOUR HEART AND IN YOUR EYES.
Jag tror låten handlar om hjärtesorg eller nåt liknande men jag väljer att tolka den enligt egna premisser. DET DU! Tolkningsföreträde! Det var inte igår va?
Jag har fått en jättefin "reseikon" av Zackes mamma att ha med mig på vägen. Även om jag inte är det minsta religiös gjorde den mig jätteglad och det kändes så fint att jag kunde titta på den och veta att det finns människor som tänker på mig och stöttar mig. Älskar er allihop, ni betyder allt!
Åkte på en förkylning nu i torsdags och har varit sängliggande fredag och känner mig detta till trots rätt glad att jag blev sjuk nu och inte på plats i Panama eller ännu värre; på flygresan. Sjuk"ledigheten" från jobbet har också gett mig mer tid att tänka på packning och förberedning inför resan. Har börjat plocka fram grejer jag ska ha med mig redan, det ser rätt kaotiskt ut men jag tycker jag har ganska bra koll i alla fall. Har köpt ett par dösnygga träskosandaler idag som jag kan ha både "till vardags" och "till fest" (det märks att jag har tittat på Go Kvälls "Gör om mig" lite för mycket..) och diverse reseförpackningar av nödvändiga hygienprodukter (duschtvål,balsam,ansiktscreme etc etc) - kanske sparar nåt kilo i alla fall..?
Nu lyssnar jag på Brucean och känner mig rejält peppad.
LIFE ITSELF, RUSHING OVER ME. LIFE ITSELF, WIND IN THE BLACK ELMS. LIFE ITSELF, IN YOUR HEART AND IN YOUR EYES.
Jag tror låten handlar om hjärtesorg eller nåt liknande men jag väljer att tolka den enligt egna premisser. DET DU! Tolkningsföreträde! Det var inte igår va?
Jag har fått en jättefin "reseikon" av Zackes mamma att ha med mig på vägen. Även om jag inte är det minsta religiös gjorde den mig jätteglad och det kändes så fint att jag kunde titta på den och veta att det finns människor som tänker på mig och stöttar mig. Älskar er allihop, ni betyder allt!
Ändrade planer
Kära läsare,
Efter en hel del ångest under ett par dagar verkar det som om saker till syvende sist börjar klarna angående min resa. Det är DYRT att resa i centralamerika! Jag fattar inte varför, men så är det. Det som nu är bestämt är att jag så fort som möjligt kommer flyga från den gudsförgätna staden Caracas, antingen samma dag jag kommer, eller så övernattar jag en natt på nåt hotell nära flygplatsen, och sedan åker jag vidare till Panama där mina brudar möter mig. Det kändes som ett stort bakslag när jag insåg att jag inte skulle få se Venezuela, men med allt "hazzle" som det skulle inneburit inser jag att det inte är möjligt, i alla fall inte denna gång. Med tanke på att tre veckor i sammanhanget inte är en så lång tid så känns det på ett sätt roligare att ha två länder att beta av på den tiden, och inte som tidigare tre - varav ett är så enormt att det knappast skulle gå att omfatta på tre månader ens. så blir det, det är bara att face the facts.
Oavsett hur vi skulle gjort skulle jag behövt betala flygresan till Panama som går loss på 4200, att ta någon buss över någon gerillabevakad gräns är ju inte att räkna med direkt. adios Venezuela, en annan gång maybe.
Däremot känner jag mig ju jättepeppad på Panama nu. Jag har alltid velat se Panamakanalen, har sett bilder från de stora färgglada lastfartygen som oavbrutet ångar fram genom kanalen, det ser otroligt mäktigt ut. Tydligen finns det en hel del små paradisöar också därikring som man förhoppningsvis kan ta sig lättare till. Att det ligger närmare min hemresedestination San José gör att man dessutom kan känna sig lite lugnare.
Nu är min uppgift att ta kontakt med dem på Kilroy, rådfråga om hotell nära flygplatsen och hur man bäst och tryggast tar sig från en plats till en annan som ensam tjej.
Det är underligt hur snabbt man vänjer sig av med den trygghet som världen kan vagga en in i när man är på resande fot. Här hemma i lägenheten på Historiegränd ter sig världen så stor och hotande, och jag själv som ett litet oförmöget dammkorn som närsomhelst kan svepas iväg med vinden.
Jag minns när jag, Clara och Sofie reste i östeuropa, det är snart fyra år sedan. Jag minns hur jag promenerade längs gatorna i Bucarest och Sofia, hur jag kände att allt låg vid mina fötter, världen var mitt berömda ostron och jag var kapabel, förmögen som motsats till oförmögen. Jag kände att jag lätt skulle vilja och kunna resa själv någon gång framöver, att alla platser faktiskt är platser där människor bor och lever precis som här, att kriminalitet och hot finns överallt, bara att de yttrar sig på olika sätt.
Och Världen är full av snälla och hjälpsammma människor.
Sånt glömmer man lätt när man läser om all våldsamhet och alla möjliga problem som kan uppstå när man reser ensam.
På nåt sätt är det ju en så bra lärdom att ta sig fram för egen maskin, bara ha sina egna instinkter att gå efter, bara rätta sig efter sina egna val, och att själv ta konsekvenserna och lösa de eventuella problemen som kan uppstå. Det är sånt som skapar karaktär, mod. Och jag vill inte vara någon fegis. Alltså åker jag.
Och jag åker inte på "vinst eller förlust" som man säger ibland, utan jag räknar med vinst, därför att vinsten ligger i erfarenheten, varesig den är bra eller dålig just då. Man måste våga chansa ibland också.
Imorgon är det påskdagen och exakt tolv dagar kvar till jag åker. Allt börjar sakta men säkert närma sig nu, och jag ser till och med fram emot att börja packa väskan. Jag tänker börja nästa fredag.
Adios and wish me luck
Efter en hel del ångest under ett par dagar verkar det som om saker till syvende sist börjar klarna angående min resa. Det är DYRT att resa i centralamerika! Jag fattar inte varför, men så är det. Det som nu är bestämt är att jag så fort som möjligt kommer flyga från den gudsförgätna staden Caracas, antingen samma dag jag kommer, eller så övernattar jag en natt på nåt hotell nära flygplatsen, och sedan åker jag vidare till Panama där mina brudar möter mig. Det kändes som ett stort bakslag när jag insåg att jag inte skulle få se Venezuela, men med allt "hazzle" som det skulle inneburit inser jag att det inte är möjligt, i alla fall inte denna gång. Med tanke på att tre veckor i sammanhanget inte är en så lång tid så känns det på ett sätt roligare att ha två länder att beta av på den tiden, och inte som tidigare tre - varav ett är så enormt att det knappast skulle gå att omfatta på tre månader ens. så blir det, det är bara att face the facts.
Oavsett hur vi skulle gjort skulle jag behövt betala flygresan till Panama som går loss på 4200, att ta någon buss över någon gerillabevakad gräns är ju inte att räkna med direkt. adios Venezuela, en annan gång maybe.
Däremot känner jag mig ju jättepeppad på Panama nu. Jag har alltid velat se Panamakanalen, har sett bilder från de stora färgglada lastfartygen som oavbrutet ångar fram genom kanalen, det ser otroligt mäktigt ut. Tydligen finns det en hel del små paradisöar också därikring som man förhoppningsvis kan ta sig lättare till. Att det ligger närmare min hemresedestination San José gör att man dessutom kan känna sig lite lugnare.
Nu är min uppgift att ta kontakt med dem på Kilroy, rådfråga om hotell nära flygplatsen och hur man bäst och tryggast tar sig från en plats till en annan som ensam tjej.
Det är underligt hur snabbt man vänjer sig av med den trygghet som världen kan vagga en in i när man är på resande fot. Här hemma i lägenheten på Historiegränd ter sig världen så stor och hotande, och jag själv som ett litet oförmöget dammkorn som närsomhelst kan svepas iväg med vinden.
Jag minns när jag, Clara och Sofie reste i östeuropa, det är snart fyra år sedan. Jag minns hur jag promenerade längs gatorna i Bucarest och Sofia, hur jag kände att allt låg vid mina fötter, världen var mitt berömda ostron och jag var kapabel, förmögen som motsats till oförmögen. Jag kände att jag lätt skulle vilja och kunna resa själv någon gång framöver, att alla platser faktiskt är platser där människor bor och lever precis som här, att kriminalitet och hot finns överallt, bara att de yttrar sig på olika sätt.
Och Världen är full av snälla och hjälpsammma människor.
Sånt glömmer man lätt när man läser om all våldsamhet och alla möjliga problem som kan uppstå när man reser ensam.
På nåt sätt är det ju en så bra lärdom att ta sig fram för egen maskin, bara ha sina egna instinkter att gå efter, bara rätta sig efter sina egna val, och att själv ta konsekvenserna och lösa de eventuella problemen som kan uppstå. Det är sånt som skapar karaktär, mod. Och jag vill inte vara någon fegis. Alltså åker jag.
Och jag åker inte på "vinst eller förlust" som man säger ibland, utan jag räknar med vinst, därför att vinsten ligger i erfarenheten, varesig den är bra eller dålig just då. Man måste våga chansa ibland också.
Imorgon är det påskdagen och exakt tolv dagar kvar till jag åker. Allt börjar sakta men säkert närma sig nu, och jag ser till och med fram emot att börja packa väskan. Jag tänker börja nästa fredag.
Adios and wish me luck
skral budget+flyg i sydamerika = omöjlig ekvation?
vilket meck det ska vara att få ihop allt!
Har haft kontakt nu med sofie, de är i belize just nu och tydligen har resan till kuba och de karibiska öarna dragit i väg något så infernaliskt. Till de flesta destinationer i syd- och centralamerika måste man mellanlanda i USA(sic!), en resa som fågelvägen(eller flygvägen om man så vill) tar ca 3h kan ha en restid på 23!
Helt klart är att vi verkligen måste kolla upp smarta förbindelser, så att vi kan mötas upp när jag kommer på något vänster. Sofie och jenny har bokat flyg till Trinidad och Tobago en vecka innan jag kommer så det är frågan om jag ska hosta upp ur min skrala reskassa vad det kostar att ta sig dit. Samtidigt reser jag då åt fel håll i förhållande till min hemreseort, San josé i Costa Rica. Detta kommer att bli svårt...Ska sitta och intensivsurfa efter jobbet och se om det finns någon bra lösning på våra problem, alternativ ta en gir förbi Kilroy travels nere på stan och fråga om råd. Känns inget vidare att inte veta om girlsen ens kommer vara i landet/vart jag ska åka vidare med så här kort tid kvar innan den 25:e...
