Ändrade planer
Kära läsare,
Efter en hel del ångest under ett par dagar verkar det som om saker till syvende sist börjar klarna angående min resa. Det är DYRT att resa i centralamerika! Jag fattar inte varför, men så är det. Det som nu är bestämt är att jag så fort som möjligt kommer flyga från den gudsförgätna staden Caracas, antingen samma dag jag kommer, eller så övernattar jag en natt på nåt hotell nära flygplatsen, och sedan åker jag vidare till Panama där mina brudar möter mig. Det kändes som ett stort bakslag när jag insåg att jag inte skulle få se Venezuela, men med allt "hazzle" som det skulle inneburit inser jag att det inte är möjligt, i alla fall inte denna gång. Med tanke på att tre veckor i sammanhanget inte är en så lång tid så känns det på ett sätt roligare att ha två länder att beta av på den tiden, och inte som tidigare tre - varav ett är så enormt att det knappast skulle gå att omfatta på tre månader ens. så blir det, det är bara att face the facts.
Oavsett hur vi skulle gjort skulle jag behövt betala flygresan till Panama som går loss på 4200, att ta någon buss över någon gerillabevakad gräns är ju inte att räkna med direkt. adios Venezuela, en annan gång maybe.
Däremot känner jag mig ju jättepeppad på Panama nu. Jag har alltid velat se Panamakanalen, har sett bilder från de stora färgglada lastfartygen som oavbrutet ångar fram genom kanalen, det ser otroligt mäktigt ut. Tydligen finns det en hel del små paradisöar också därikring som man förhoppningsvis kan ta sig lättare till. Att det ligger närmare min hemresedestination San José gör att man dessutom kan känna sig lite lugnare.
Nu är min uppgift att ta kontakt med dem på Kilroy, rådfråga om hotell nära flygplatsen och hur man bäst och tryggast tar sig från en plats till en annan som ensam tjej.
Det är underligt hur snabbt man vänjer sig av med den trygghet som världen kan vagga en in i när man är på resande fot. Här hemma i lägenheten på Historiegränd ter sig världen så stor och hotande, och jag själv som ett litet oförmöget dammkorn som närsomhelst kan svepas iväg med vinden.
Jag minns när jag, Clara och Sofie reste i östeuropa, det är snart fyra år sedan. Jag minns hur jag promenerade längs gatorna i Bucarest och Sofia, hur jag kände att allt låg vid mina fötter, världen var mitt berömda ostron och jag var kapabel, förmögen som motsats till oförmögen. Jag kände att jag lätt skulle vilja och kunna resa själv någon gång framöver, att alla platser faktiskt är platser där människor bor och lever precis som här, att kriminalitet och hot finns överallt, bara att de yttrar sig på olika sätt.
Och Världen är full av snälla och hjälpsammma människor.
Sånt glömmer man lätt när man läser om all våldsamhet och alla möjliga problem som kan uppstå när man reser ensam.
På nåt sätt är det ju en så bra lärdom att ta sig fram för egen maskin, bara ha sina egna instinkter att gå efter, bara rätta sig efter sina egna val, och att själv ta konsekvenserna och lösa de eventuella problemen som kan uppstå. Det är sånt som skapar karaktär, mod. Och jag vill inte vara någon fegis. Alltså åker jag.
Och jag åker inte på "vinst eller förlust" som man säger ibland, utan jag räknar med vinst, därför att vinsten ligger i erfarenheten, varesig den är bra eller dålig just då. Man måste våga chansa ibland också.
Imorgon är det påskdagen och exakt tolv dagar kvar till jag åker. Allt börjar sakta men säkert närma sig nu, och jag ser till och med fram emot att börja packa väskan. Jag tänker börja nästa fredag.
Adios and wish me luck
Efter en hel del ångest under ett par dagar verkar det som om saker till syvende sist börjar klarna angående min resa. Det är DYRT att resa i centralamerika! Jag fattar inte varför, men så är det. Det som nu är bestämt är att jag så fort som möjligt kommer flyga från den gudsförgätna staden Caracas, antingen samma dag jag kommer, eller så övernattar jag en natt på nåt hotell nära flygplatsen, och sedan åker jag vidare till Panama där mina brudar möter mig. Det kändes som ett stort bakslag när jag insåg att jag inte skulle få se Venezuela, men med allt "hazzle" som det skulle inneburit inser jag att det inte är möjligt, i alla fall inte denna gång. Med tanke på att tre veckor i sammanhanget inte är en så lång tid så känns det på ett sätt roligare att ha två länder att beta av på den tiden, och inte som tidigare tre - varav ett är så enormt att det knappast skulle gå att omfatta på tre månader ens. så blir det, det är bara att face the facts.
Oavsett hur vi skulle gjort skulle jag behövt betala flygresan till Panama som går loss på 4200, att ta någon buss över någon gerillabevakad gräns är ju inte att räkna med direkt. adios Venezuela, en annan gång maybe.
Däremot känner jag mig ju jättepeppad på Panama nu. Jag har alltid velat se Panamakanalen, har sett bilder från de stora färgglada lastfartygen som oavbrutet ångar fram genom kanalen, det ser otroligt mäktigt ut. Tydligen finns det en hel del små paradisöar också därikring som man förhoppningsvis kan ta sig lättare till. Att det ligger närmare min hemresedestination San José gör att man dessutom kan känna sig lite lugnare.
Nu är min uppgift att ta kontakt med dem på Kilroy, rådfråga om hotell nära flygplatsen och hur man bäst och tryggast tar sig från en plats till en annan som ensam tjej.
Det är underligt hur snabbt man vänjer sig av med den trygghet som världen kan vagga en in i när man är på resande fot. Här hemma i lägenheten på Historiegränd ter sig världen så stor och hotande, och jag själv som ett litet oförmöget dammkorn som närsomhelst kan svepas iväg med vinden.
Jag minns när jag, Clara och Sofie reste i östeuropa, det är snart fyra år sedan. Jag minns hur jag promenerade längs gatorna i Bucarest och Sofia, hur jag kände att allt låg vid mina fötter, världen var mitt berömda ostron och jag var kapabel, förmögen som motsats till oförmögen. Jag kände att jag lätt skulle vilja och kunna resa själv någon gång framöver, att alla platser faktiskt är platser där människor bor och lever precis som här, att kriminalitet och hot finns överallt, bara att de yttrar sig på olika sätt.
Och Världen är full av snälla och hjälpsammma människor.
Sånt glömmer man lätt när man läser om all våldsamhet och alla möjliga problem som kan uppstå när man reser ensam.
På nåt sätt är det ju en så bra lärdom att ta sig fram för egen maskin, bara ha sina egna instinkter att gå efter, bara rätta sig efter sina egna val, och att själv ta konsekvenserna och lösa de eventuella problemen som kan uppstå. Det är sånt som skapar karaktär, mod. Och jag vill inte vara någon fegis. Alltså åker jag.
Och jag åker inte på "vinst eller förlust" som man säger ibland, utan jag räknar med vinst, därför att vinsten ligger i erfarenheten, varesig den är bra eller dålig just då. Man måste våga chansa ibland också.
Imorgon är det påskdagen och exakt tolv dagar kvar till jag åker. Allt börjar sakta men säkert närma sig nu, och jag ser till och med fram emot att börja packa väskan. Jag tänker börja nästa fredag.
Adios and wish me luck
Kommentarer
Postat av: Amanda
hoppas du får det revligt
Trackback
